Vi är inte glada,jämt.
Försök inte inbilla andra människor det...det skulle inte vara naturligt att vara det.
Vi har alla jobbiga perioder,hemska perioder och bra perioder.
Motgångar och stunder när allt flyter på så jävla bra!!!
Hur jobbig en period är för en människa,kan vara en strunt sak för en annan.
Men kritisera inte för det,lyssna och förstå istället.

Ibland slår livet oss på käften.
Världen vi lever i rasar under ens fötter,du famlar-men finns inget att greppa,hugga tag i,hålla kvar...det försvinner från oss iaf.

Sorg.
Sorgen är bland det jobbigaste vi kan hantera.En gammal människa som dör,tillhör det naturliga.
Vi är ledsna.
Vi sörjer.
Vi kan skratta åt det roliga och återuppta minnen,från ett helt liv människan levt.Dela det mellan oss som finns kvar.minnas det som är fint.
Men ibland slår livet oss så hårt på käften-att vi inte kan andas.
När en anhörig rycks bort ifrån oss alldeles för tidigt,eller när det hemska sker-att ett barn dör...

På fb har jag en vän.Inte nära vän,utan en bekant som gick på samma skola en gång i tiden.
Nyligen fick dom barn,en liten sparvunge,under 1000g var den lilla skapelsen.
Många grattis ramlade in på statusen om miraklet som anlänt.
Men sen kom nästa status några dagar senare,att den lilla sparvungen somnat in...
Total lycka förvandlas till oändlig sorg.Att förlora ett barn,är oändlig sorg för föräldrarna.
Det hugger i mitt hjärta,slits itu i två delar när jag läser detta.
Jag lider med dom.
Allt det där underbara,förväntningarna och resten av livet...är bara borta.
Inget att greppa,inget som håller oss kvar,livet ger dig en käftsmäll så hård att du förlorar dig själv!

Alla vi människor bearbetar sorg på olika vis,du vet inte själv hur du hanterar detta...
Vissa människor skriker,andra gråter.Vissa människor gömmer sig-och vissa vill prata med hela världen!
Mamman skriver statusar om sorg,saknad...
Jag ser,att den första statusen kommenteras,naturligtvis med hundra hjärtan.Ett enkelt sätt att uttrycka sig när någon är ledsen,ett hjärta i kommentarerna,klart färdigt!
Nästa status är mer än hälften av hjärtana borta...
Och jag tänker att en tredje status...ännu mindre.
Idag kom ett kort upp,på syskonen som ska börja skolan.Det ramlar in "gilla" markeringar...
Stopp här!Naturligtvis är det en fin bild,på två fina barn-men sorgen är där fortfarande...

Vi medmänniskor vet inte hur vi ska bete oss,vi vet inte hur vi ska agera,när något sådant här inträffar.
Trots allt,är det samma människor...samma tjej/kille du pratade med igår,innan allt hände!
Och även om du står som en fåne bredvid-Lägg inte locket på.
Försvinn inte och vänta på att det ska bli bättre,det blir aldrig bättre!Det.blir.aldrig.bättre.
Det blir ett annat sätt att leva på bara.
Låtsas inte om som det regnar ute...det som hänt har hänt.
Våga visa att du finns,sträck ut en hand...och även om ingen tar din utsträckta hand,sträck ut den gång på gång,om å om igen...tillslut kommer den tas.
Det kan bara ta väldigt lång tid...

Jag har själv varit anhörig,stått bredvid och sett på.
Kämpat med sina egna känslor,försökt stötta...försökt vara stark i ett evighets mörker.
Och jag vet att man känner sig som en stor fåne...
Vad har jag att säga?vad har jag att göra?
Jag minns när min syster ringde första gången.
Jag blev kall,svettig,nervös...vad skulle jag säga???
Det är min syster,och jag kunde säga det till henne:Jag vet inte vad jag ska säga!
Från att delat allt i livet-pratat om allt...kändes hon som en främmande människa från mars...
Vad brydde hon sig om,vad jag gjort under dagen?
Men...hon var fortfarande min syster!!!fortfarande samma människa,fast på ett annat sätt.

Låt inte livets käftsmällar skrämmas.
Jag har stått och sett på,hur vänner inte vetat vad dom ska göra...lagt locket på,inte lyssnat på den sörjande,inte sträckt ut en hand,gömt sig och låtsas att det regnat...kanske väntat på det ska bli bättre..det blir inte bättre!
Vänd inte ryggen till,försök igen och igen-visa att du finns!!!
Jag har även stått och sett på,vänner som inte gav upp <3
Vänner som visade att dom fanns,lät sorgen vara där-inse att den skulle vara där då och för alltid!
Bara var och stöttade.Även om inga ord,fanns där å då...så var nog känslan mer värd!

Eftersom det aldrig blir bättre,kan du som anhörig inte komma tillbaka "när det blivit bättre".
Lägger du locket på,avslutar du en bekantskap...å på ett sätt,visar du att du "inte bryr dig".
Du är inte välkommen tillbaka.

Jag har själv kämpat,min familj har kämpat...
Och även stått som frågetecken ibland,för att hantera en människas sorg och ett oändligt sorgearbetes väg.

Visa att du bryr dig,även när "livet rinner på"
Visa att du bryr dig,när människor runt dig har det tufft.
Våga fråga hur en människa mår.
Låt en sörjande människa vara ledsen,visa att du finns där ändå-alltid.För det är så vänner ska vara-i vått och torrt!
Fortsätt skicka dina hjärtan på fb,det kan se ynkligt ut...men det visar iaf att du bryr dig om.
Påminn att du finns där,om och om igen!att du finns som en hjälpande hand...att du kan hjälpa med det lilla,det du kan.
Våga stå för att du finns där,även om förändring sker.
Så "lite",kan göra så mycket.

Mina tankar går till denna sörjande familj,som mist ett barn.
"En ängel kom,log och vände om"
All styrka till dom!
Jag önskar och ber,att dom har många vänner som VERKLIGEN finns där för dom,hjälper och stöttar!

Och till min syster:Jag älskar dig!Säger det alldeles för sällan.
Du är min stora idol i livet.
<3