Vi överlever en dag till.

Vi tar oss varken framåt eller bakåt...Vi står lixom stilla.

Svärmor tog båda barnen igår-jag kunde dammsuga,första gången på väldigt länge.

Kommer saknaden någonsin avta?!

Går runt,runt,runt och bara väntar på honom här hemma.

Väntar på han knorrande innan jag släcker lampan på kvällen...

Är det så att det alltid kommer vara så...eller kommer man glömma?

Det blir faan värre för varje dag som går.

Det är en vecka snart.

Och ja,även om han var hos X varannan vecka-så är det så märkbart i huset att han är borta.

Och allting bara fortsätter som vanligt...

Och vill bara spy av sorg och saknad...

Det är så jävla tomt!!!!

ååå...saknar dig Oliver...så jävla mycket.

Stefan påstår att natten varit liiite bättre..

jag vet inte.

jag vet varken ut eller in längre.

Får ågren när kvällen börjar närma sig,vill inte ha kväll-vill inte ha natt längre.Spelar det för någon roll med natt-när man vankar här mellan rummen timme in och timme ut med ett skrikande barn?

När morgonen kommer,känns det som en lättnad-att natten är över...att allting vaknar till liv igen.

För man är rätt ensam i mörkret,när man går,vaggar,guppar detta ledsna barn.

Allra mest synd är det om Lina tycker jag.

Joel skriker och väcker henne om nätterna,inte alla nätter... Hon vaknar och är jätte ledsen.Dagen efter bidrar hon med att vara sur,naturligtvis-eftersom hon är trött.

Hon ber en gång på gång att få Joel sluta skrika.Fast säger även själv då och då "han kan inte"

Och när man går med honom,kan man inte alltid komma när hon ropar,kan inte alltid komma och hjälpa henne...!

Det är absolut inte lätt för henne heller.

Men vi kämpar ett tag till.

Snygg jävla start på 2013...

Kan det väl omöjligt bli värre va?!?