tisdag,dagen till ära!
Lina till dagis och jag å Joel har en seg startad morgon!
Men har iaf hunnit med och dammsuga,plockat ur och i diskmaskinen samt sorterat tvätten och fått igång två maskiner OCH halkat i en lerpöl....

Thifany höll å skrek,Pep och gnägga i hagen,så jag skulle BARA rusa ut och kika vad hon hölls med där ute...
Slängde på mig jackan och stoppa fötterna i foppisarna och knata ut.
Eftersom jag inte ville gå i det blöta gräset med tofflorna skulle jag gå vid sidan av tippgropen.
På betongen.
Blöt betong.
Blöta löv på blöt betong.
Foppa tofflor.
Jag hann tänka...kanske INTE skulle gå här...
Sen var det kört!
Vänster foten far upp i värsta Zlatan kicken,höger foten parerar åt vänster-bakåt.Händerna tar emot först i en äcklig höst-vatten-pöl,min vänstra fot tar mark och tar därmed in vatten och skadar stortån med en sten,för att slutligen låta hela skeppet plaska ned i en lerpöl... I nattlinne,i foppatofflor,i jacka...
Skjut mig!
Varför?
Varför just JAG??
Sur,arg och mummlande en barn förbjuden ramsa tittar jag till häst-fan och kan konstatera att DÄR i hagen är läget lugnt.
Med en sten i toffeln,blöt och lerig gör jag genom det blöta gräset tillbaka...
Vi startar dagen.

Morgonens händelse får mig att tänka på en "vurpa" som hände 2010..
Strax efter Lina föddes.
Det kräk-snöade 2009/2010 och var typ endast uppehåll dom 14 dagarna Lina föddes och hon låg inne på neo!
Stefan var och röjde snö,svärmor var iväg i snöstormen och hjälpte svärfar med lastmaskinen i Hasselfors.
Jag och Lina var ensamma.
Hon sov i vaggan och jag var tvungen att släppa in hästarna.
Vi pratar om SNÖSTORM här!
Efter en stunds funderande väljer jag att feta ned kroppen i Stefans skoteroverall.Denna är vid tillfälle väldigt för-LITEN för mig,jag får verkligen KÄMPA för att få på mig denna,att stänga dragkedjan var definitivt uteslutet(!)Fixa öppningen med en halsduk;-)
Jag smetar ned fötterna i Stefan för-STORA huggarstövlar,som dessutom väger betongsugga!!!
Jag kan knappt röra mig i skoteroverallen som sitter som ett korvskinn på kroppen...och jag lyfter inte fötterna-jag släpar dom...
Redo för att möta stormen,drivsnö och meter snö ger jag mig ut i denna utstyrsel,för att lite "snabbt"slänga in hästarna!
Hästarna som gnäggar för fullt för att få komma in.
År 2010 fanns inga rundburkar,då var det en liten backe ned till stallet...
I den här lilla backen,tappar jag balansen.(det här är helt sjukt)
Jag ramlar inte,jag välter.Och i den här utstyrseln kan jag inte röra mig,kan inte ens ta emot mig-utan bara välter ned i en jävla snödriva!
Och jag ligger där...som en övergödd knubbsäl och kan inte röra mig!!!!
Jag försöker vicka mig från sida till sida-men nope,korvskinnet hindrar rörelseförmågan.
Jag försöker veva bort snö med armarna-men nope,armarna står rakt ut och får dom inte ens ned mot kroppen i korvskinnet.
PANIK!!!(nybliven mamma)
Strandad knubbsäl i snödriva(!!!!)
Jag börjar med,liggandes på rygg,att peta av mig betongsuggorna...så att jag bara har strumpor på mig.
Jag lyckas efter mycket om och men,svordomar å tårar att få UR armarna ur korvskinnet,för att sedan kunna få AV mig overall-helvetet!!!
Och kan ÄNTLIGEN komma upp,ur snön och möta stormen i strumpor,trosor och linne!
Svärandes och grinandes går jag till hästhagen...och JA,jag har bara dessa tre plagg kläder på mig:Strumpor,trosor och linne!
Öppnar grinden och låter hästarna vind för våg springa själva in...
Stänger in dom och med iskalla,blöta fötter ge mig tillbaka till huset,för att på vägen tillbaka plocka upp korvskinnet och betongsuggorna och släpa med detta till huset...

Snart 5 år senare,har jag fortfarande ALDRIG tittat åt korvskinnet(som jag idag förmodligen skulle få plats X2 i) inte heller ägnat betongsuggorna en tanke...detta var en traumatisk upplevelse och har gett mig styrkan för att ännu mera hata snö!!!